Känner bara att jag behöver skriva av mig lite..

Han hugger mig rakt i hjärtat, ingen fattar hur det känns.
Du säger att jag aldrig gör någonting rätt hur mycket jag än försöker. Gör jag såhär eller sådär så är jag egoist, hora, slampig osv. Jag får knappt lämna hemmet för du tror att jag ljuger om vart jag ska eller vad jag ska göra. 
Varför är det så svårt att låta mig göra de jag vill och lita på mig? 
Varför lär du inte känna mig ist för att chansa hela tiden?
Kan du inte bara lita på mig och låta mig få leva mitt liv, är det så hemskt..?

Jag måste få ha kul, prova på nya saker, skapa minnen med mina vänner, leva mitt liv. Man kan inte leva med alldeles för nära gränslinjer, känner mig instängd.

Förr var du min bästa vän, nu känner vi inte varann längre. Ju äldre jag blir, desto mindre verkar jag betyda för dig.

Jag hotar med att lämna dig, då fjäskar du för att hålla mig kvar.
Men sanningen är att jag inte orkar längre.

Allt du säger, allt du kallar mig, allt du gör, sättet du behandlar mig, sättet du ser ner på mig, sättet du trakasserar mig.. JAG ÄR FÖRSTÖRD. 
När ska du inse vilka skador och sår du gett mig?
När ska du inse att all press du ger mig får mig att vela ge upp och skita i allt?

Jag vet att jag gjort saker du inte tycker om, men jag gör inte dumheter. 

Du har lärt mig att man alltid ska vara sig själv, men när jag är mig själv så spelar jag 'tuff' enligt dig. Du blir aldrig nöjd, sjukt less nu..